Bakslag

Bakslag har jag haft några stycken, börjat arbeta två timmar ett par månader, sen vill läkaren att man provar gå upp på fyra timmar och det funkar ca två veckor till tre veckor. Man försöker verkligen men det slutar med att man får panikångest och får börja om från början igen. Kroppen blir helt slut, man klarar inte av stress för fem öre. Så fort jag blir stressad får jag yrsel och börjar skaka invärtes. Man har blivit allergisk mot all stress överhuvudtaget, blir sjuk med en gång igen. Har fått mer värk och smärta i både muskler och leder. Vissa dagar gör det så ont att man inte kan koncentrera sig på nånting och ingenting hjälper. Varken varm dusch, vetekudde eller tabletter. Så här har det hållit på nu, är nu inne på mitt femte bakslag efter att i augusti gått upp och försökt på fyra timmar, men kände redan efter två och en halv vecka att det blev för mycket. Så gick ner på två timmar, men det räckte inte utan jag kände att yrseln kom och allt gick återigen i slowmotion. Blev helt sjukskriven 29 september igen.

Tiden hemma

960200_616289041781519_1237216410_n (2)Det tog ett halvår för mig att acceptera denna sjukdom, att försöka hushålla med den lilla energin man hade var en svår balansgång. Det var så lätt att man gjorde lite för mycket för att man så gärna ville. Inte kunde man läsa böcker för hjärnan var så mosig. Det var ju det jag vanligtvis gjorde när jag väl kopplade av. Tog små korta promenader med hundarna sen var jag tvungen att lägga mig o vila. Titta lite på Tv det var det enda nöjet man hade.

Att börja skriva dagbok var en bra terapi för mig, gillar ju att skriva. Eftersom minnet var som bortblåst så kunde man ibland gå tillbaka i dagboken och titta hur man mådde och vad om hänt. Så jag kan verkligen rekommendera att börja skriva dagbok.

Arbetsträning

Då var det då dags för arbetsträning, ville ju så gärna komma igång igen.Har nu varit hemma helt ca tre månader. Sovit lite bättre sista veckan men yrseln var kvar, minnesproblemen och koncentrationen var också kvar. Men ville ändå försöka jobba. Så kom till samma arbetsplats och började jobba på som jag brukade i två timmar men kände att jag blev totalt slut och blev helt sönderstressad, kunde inte släppa jobbtankarna alls.  En vecka gick det så var man tillbaka på ruta ett igen. Svårt med minnet kunde inte alls koncentrera mig på vad jag skulle göra. Skakade som ett asplöv invändigt. Gick till läkaren och hon sjukskrev mig till i början på mars.

Blev liggandes på soffan igen och otroligt frustrerad att det inte fungerade, det enda man ville var att bli frisk. Just nu klarade jag inte av några hushållssysslor alls. Blev darrig så fort jag gjorde nånting.

Julen 2013

När jag blev sjuk så tänkte jag att ok hemma två månader sen är jag på banan igen. Men så var icke fallet.

Jul och nyår blev som det blev, älskar julen och allt pynt som ska fram. Men detta år så låg jag mest på soffan och orkade just ingenting. Mannen och barnen fick ta fram alla tomtar och julsaker, baka allt julgodis och även klä granen. Orkade inte tänka klart, hjärnan var fortfarande mosig och så fort jag gjorde nånting blev jag helt skakig. Som vanligt var vi
alla här föräldrar och syskon. Kände inte alls för julen detta år 20141206_220725allt var bara jobbigt när man inte klarade av nånting. Men att ställa in julen ville man ju inte heller. Vi käkade god mat som mamma gjort och väntade på Kalle Anka. Sen var det julklappsöppning.

På kvällen sen var jag så slut att jag fick panik
ångest, bara ta en tablett och sova resten av kvällen. Det var en av de tråkigaste jular jag haft när man inte orkar nånting utan bara sitter och tittar på.

Utmattningsyndrom

Hej och välkommen till min blogg

Tänkte berätta lite om min utmattning och lite hur det är att leva med utmattning.

Det är nu snart två år sedan jag insjuknade i utmattning, kände redan under semestern 2013 att jag inte återhämtade mig nånting under semestern. Hade svårt att sova, vaknade på natten och kunde inte somna om. Till slut sov jag bara ca fyra timmar per natt. Men gick tillbaka och jobbade på som vanligt som lokalvårdare. Kände efter några veckor att allt började gå i slowmotion, hann inte med allt jag skulle göra, kroppen orkade liksom inte hålla samma fart längre. Fick problem med yrsel, allt bara snurra, gick inte över fast jag satte mig ner men tänkte att det går väl över. Men det gjorde det ju inte, så till slut ringde jag till läkaren och förklarade läget.

När jag kom till läkaren så brast det. Jag grät mig genom hela samtalet. Jag förklarade att jag hade svår yrsel och var helt slut i kroppen, att allt gick sakta vad jag än gjorde. Hon sa på en gång att jag fått en stressreaktion och sjukskrev mig för yrsel och stressreaktion i två månader.

Var helt slutkörd, orkade absolut ingenting, var tvungen att sätta mig och vila efter att jag duschat och tvättat håret. Jag bara skakade invärtes så fort jag gjorde minsta lilla. Blev liggandes i soffan hela dagarna och var otroligt frustrerad över att inte orka nånting. Det kunde ta en hel dag att plocka ur en diskmaskin. Jag som kört på i 110 knyck i många år, låg nu här och orkade absolut ingenting. Tänkte konstant på jobbet, hur ska det bli med ekonomin. Jag som aldrig var hemma och var sjuk. Minnet var som bortblåst, kom inte ihåg nånting längre. Jag som haft allting i huvudet innan, behövde sällan skriva upp saker. Nu fick jag helt plötsligt skriva upp allt. Hjärntröttheten var otroligt jobbig. Hjärnan kändes som bomull. Blev otroligt ljudkänslig, kunde överhuvudtaget inte lyssna på musik. Blev irriterad bara nån gasa lite extra utanför med bilen. Ont i bröstet, hela kroppen började darra när det blev för mycket. Huvudet ville massor och kroppen ville ingenting, huvud och kropp samarbetade inte alls. Det var otroligt frustrerande. Man kunde inte varva ner, hade massor i huvudet som borde göras. Att be om hjälp var otroligt svårt, jag som alltid fixade och donade i hemmet. Till slut fick jag panikångest av allting. Hjärnan klarade inte av nånting. Fick tre, fyra ångestattacker under en dag. Blev totalt slut av detta.  Fick ångestdämpande medicin utskriven, Atarax. Läkaren ville också att jag skulle börja äta medicin mot depression, men det sa jag bestämt nej till för jag kände mig absolut inte deprimerad.