Efter att ha legat framför brasan och läst lite ur boken Lär dig leva så började mina tankar rulla på ordet depression. Så kokade lite kaffe och satte mig vid datorn igen.I början av min utmattning var jag inte deprimerad, fast läkaren trodde jag var det, tror det är ganska vanligt att läkarna vill få det till att man är deprimerad. Men jag kände mig inte alls deppig, var som vanligt tyckte jag, skrattade, skämtade, var social och älskade livet. Ända felet var ju att kroppen var totalt utmattad, men med tiden så kände jag att ingenting var kul längre, saker jag alltid tyckt om att göra var inte kul längre, man var bara trött, orkade inte umgås med folk längre, skrattet och skämten var borta ja och den stora bidragande orsaken var nog när jag skulle arbetsträna redan efter tre månader och fick värsta bakslaget. Då insåg jag att det här kommer att ta tid, ville ju inte inse det riktigt. Det ända man ville var att bli frisk och fort tillbaka till jobbet som jag stortrivdes med. Provade ju ett antal gånger och börja jobba men efter några veckor så gick det inte längre, fick panikångest och var tillbaka på ruta ett igen, och för varje bakslag så blev ju depressionen värre och värre, ville ju bara bli frisk och arbeta, arbetsnarkoman som jag var.Från att ständigt ha haft fullt upp med jobb,ungar, hus, trädgård , jobbade även extra på en handelsträdgård under vår och sommar så vissa dagar var det 12-13 timmars pass till att hamna i soffan och inte ens orka gå upp och duscha. Otroligt frustrerande.
Läkaren tjatade om att börja med medicinering, men jag höll emot, har aldrig tyckt om tabletter så ville inte. Men till slut efter ett år så gav jag med mig, jag tyckte inte jag hade nåt val längre, måste ju prova, visste att det skulle bli jobbiga veckor ett tag framöver och det blev det,man mår alltid sämre några veckor innan det vänder. Vad jag mer tror är en orsak är att man gjorde ofta saker man inte alls kände för eller ville, man ville vara snäll och ställa upp. Men när man ofta gör saker man inte vill göra så kör man ju över kroppen och i längden så tror jag att man börjar må dåligt av sånt, för att man inte kan säga nej.
I dag har jag lärt mig att säga nej många av gångerna, för att man inte orkar, men det tar emot att göra det, man har ju alltid varit en person som ställt upp jämt i vått och torrt, men för mitt eget bästa så måste det vara så. I somras när jag var till läkaren så sa jag att jag fortfarande inte mådde bra, så hon skrev ut en till sorts medicin åt mig, det har blivit lite bättre men man är ju fortfarande ganska neutral. Fortfarande så finns ju dagarna man tycker allt är trist och tråkigt. Man undrar ju ibland om medicinerna hjälper ordentligt eller är det så att dom stjälper en i stället.
Vad har ni för erfarenheter av depression och medicinering ?
Jag hoppas och tror att jag en vacker dag kunna sluta med medicinering och vara om förr. Saknar mitt gamla jag. 🙂
Kram
