Förlamande trött igen

Ja man fick en bra dag i alla fall, idag har jag fått tillbaks den förlamande tröttheten igen. Man vaknar trött fast man sovit ganska bra, mannen ville jag skulle följa med till vetrinären utifall det var nåt speciellt med hunden vi var in med. Jag var så trött men följde med ändå. Det tog över två timmar innan vi var hemma igen. Sen har jag i stort sett legat sen dess. Sovit 1,5 timme men är fortfarande extremt trött.

Det kanske hänger med det som jag gjorde igår med jag vet inte. Jag vet bara att den här extrema tröttheten gör mig tokig snart. Dagarna blir helt värdelösa när man inte orkar nånting. Nu har jag legat på soffan och tittat på Sofias änglar, ett bra program tycker jag. Får se om jag orkar vara vaken till Let s dance i kväll. Hoppas på en bättre dag i morgon.

Ha en fortsatt trevlig  kväll Kram

12 reaktioner på ”Förlamande trött igen

  1. Jag har också haft några såna dagar nu när jag bara vill lägga mig ner. Orkar ingenting.. Då blir man ju orolig, när man redan varit sjukskriven 2,5 år med den här skiten. Folk undrar varför man inte blir frisk.. Visste jag det skulle jag ha gjort det som krävdes för längesen.. Så här vill ingen ha det. Kram!

    Gillad av 1 person

    1. Ja visst är det jobbigt, har snart också varit sjukskriven i 2,5 år och för mig känns det bara som det blir värre och värre. Det känns som kroppen fått nog liksom. Den vill inte återhämta sig alls längre. Minsta lilla jag gör, gör mig helt slut. Man blir väldigt orolig av det här, det är en hopplöshet detta.Hoppas du snart blir bättre igen :), det här är inget roligt alls. Kram ♥

      Gilla

      1. Ja, man trodde ju att det skulle vara bättre nu. När jag först gick hem från jobbet trodde jag kanske att jag skulle vara hemma några veckor och sen var det bra. Men icke.. Har varit på väg att börja arbetsträna ett bra tag nu, men fort jag känner att jag är på gång så kommer det nåt och ”slår ner en” igen. Det finns i n g e n extraenergi över huvudtaget. Jobbet är inte livsviktigt, och jag känner mig bara stressad över att jag inte kommer igång. Försöker släppa det och låta det ta den tid det tar, men det är inte lätt. Man vill ju! Får koncentrera mig på att finnas här för mina två små barn och vara en familj. Resten får komma när det kommer. Men det är jättesvårt.. Ska träffa läkaren om två veckor och är redan orolig för hur jag ska förklara varför jag inte börjat arbetsträna. Jag vet ju logiskt att när jag förklarar att svärmor dött, jag har varit sjuk flera omgångar, ungarna varit sjuka mm så finns det inte en chans att jag skulle ha orkat. Ändå gnager det.. Kram!

        Gillad av 1 person

      2. Jag blir också stressad av att inte komma igång och att få bli frisk nån gång, det förklarade jag för kuratorn att det var så. Det var då hon sa att tre år är ingenting, det tar längre tid än så när man har blivit så utmattad som jag blivit. Då blev jag väl lite lugnare och förstod att det kommer ta mycket längre tid att bli frisk. Men ändå man vill ju ändå komma igång om det bara så är två timmar om dagen. I mitt fall så har jag ju både arbetstränat och jobbat en fyra, fem gånger under dessa 2,5 åren. Det har funkat ett par månader men när jag sen ska öka på till fyra timmar så går det åt skogen redan efter ett par veckor, så rasar man till ruta ett igen och får börja om igen. sista vändan nu före jul nu så verkar det som att kroppen inte alls vill längre, den har fått nog, vill inte återhämta sig alls längre, behöver bara göra nåt 10 min, en kvart så blir jag tvärslut och får sätta mig, så har det inte varit tidigare, har återhämtat mig bättre tidigare. Nu har jag varit helt sjukskriven ett halvår, det är det längsta heltidssjukskrivningen jag haft hittills, men nu verkar kroppen inte alls vilja återhämta sig längre. Men kuratorn höll väl med mig om att min kropp fått nog nu, det behövs en lång sjukskrivning nu, så nu är jag helt sjukskriven till sista augusti. Jag var nog för tidigt igång med arbete tror jag, men läkaren ville väl också att jag skulle prova. Har du varit helt sjukskriven hela tiden ?. Det är dumt att ens försöka om man känner att min inte klarar det, det blir bara bakslag. Har haft fem stycken, det är inte bra alls, man får bara börja om på ny kula hela tiden. Det är bättre att du är hemma och får orken till barnen istället :), men man vet som sagt aldrig vad läkaren säger. Jag går ju nu hos specialistvård så får vi se vad dom kommer fram till. Kram.

        Gilla

  2. Ja jag har varit helt sjukskriven hela tiden. Och ständigt känner jag (inbillat eller inte) att människor kring mig tycker att jag redan borde ha kommit igång med jobbet. Men vad ska man göra när det inte går? Kroppen och hjärnan protesterar ju dagligen. Det är ju ingen vits med att gå till jobbet och inte orka ta till sig information eller utföra något arbete. Känner verkligen av stressen nu.. Den mesta kanske kommer inifrån mig själv, men det känns som om man hela tiden måste försvara sig. Jag har åkt på bakslag på bakslag. Hade en jättebra terapeut, men i fjol höst fick hon cancer och kommer nog inte tillbaka i arbete. Nu letar jag efter någon ny. Provade en medicin i fjol som jag blev jättedålig av efter två månader. Bytte i början på året och den har bra verkan känns det som. allt sånt här måste ju få ta tid. Pressar de på mig nu så går det bara bakåt. Skönt att kunna ”diskutera” med någon som vet vad jag pratar om! Kram!

    Gillad av 1 person

    1. Känner igen det så väl, att man blir stressad av att inte bli frisk. Usch det är jag med till och från. Det är ingen ide att gå tillbaks om man inte är ok, det måste både läkare och FK förstå, det är ingenting man kan stressa på direkt. Det tar den tid det tar har jag fått lära mig efter mycket om och men :). Har fått höra det ett antal gånger av mina vänner och anhöriga 🙂 det är jag som haft för bråttom tillbaka :). Du har ju dessutom kanske mindre barn att ta hand om, det tar också otroligt mycket energi av en. Ja det är väldigt drygt att behöva försvara sig, har inte haft så jättemycket problem med det, men visst kan man känna ibland att folk kanske inte riktigt tror på en, men jag skjuter det åt sidan, man har ingen ork till dåliga energier i vårt läge. Har sållat bort en massa folk som är lite så. Många som kommer med en massa konstiga förslag som man inte orkar med, det finns dom som inte riktigt vill förstå och det är säkert jättesvårt att sätta sig in i vår situation. Jag äter också medicin, men jag sa ifrån det från början, för jag var absolut inte deprimerad från början, men blev det tyvärr mer och mer för varje bakslag jag fick, så nu äter jag två sorter. Men man har sina bra och dåliga dagar ändå. Det är bara hojta till om du vill prata :). tycker också det är skönt att diskutera med folk som förstår. Kram♥

      Gilla

      1. Ja jag har två små barn, som dessutom kom tätt. Det var väl där jag började slita ut mig. Jättejobbiga graviditeter, sjukhusvistelser både före och efter förlossning, sjuka spädbarn osv osv. Till slut gick det inte längre, men jobb och allt detta samtidigt.

        Jag försöker också sålla bland personer runt mig, de som inte fyller på min energi alls. Man hör ju ganska snart också om de förstår ens situation eller inte. Många konstiga kommentarer har man fått.. Träffar inte så mycket folk över huvud taget om jag tänker efter 🙂

        Jag sa tvärt nej till medicin länge, men efter två års sjukskrivning så gick det inte längre. Den första jag provade blev jag v ä l d i g t yr av. Kändes som jag skulle snurra omkull. Så det blev byte och det känns som den här hjälper mig ganska mycket faktiskt. Hoppas det i alla fall. Men det där är också en grej.. Jag är inte så sugen på att berätta för andra att jag äter medicin. Man vet aldrig vad folk har för fördomar eller åsikter om den här typen av medicin. Nästan som att man skäms för att man tar hjälp för att må bättre. Vilket är det enda rätta att göra. Man skulle inte tveka att tala om ifall man tog insulin. Nej, det är mycket skam kring allt det här..

        Ta hand om dig! Kram

        Gillad av 1 person

      2. Jösses vilken jobbig period du haft. Jag har stora barn som är myndiga och det är jag glad över. Jag beundrar er som har småbarn och hamnar i detta, det är ingen enkel uppgift. Jag har alltid varit emot alla dessa mediciner, men man kommer till en gräns där man känner att man inte klarar av läget längre När tankarna på att man inte vill leva längre kommer, hade dom ganska länge ändå innan jag bad om hjälp. Jag skäms inte över att tala om att jag mår dåligt, jag vill tala om hur jag mår så folk förstår att man har sina bra och dåliga dagar, och dom som inte gillar att man äter mediciner dom är inget värda i mina ögon. Om någon frågar hur jag mår så säger jag som det är och vissa lyssnar och vissa märker man att dom inte är intresserade av att höra :). Det är konstigt att det ska vara så tabubelagt, det märker jag om jag skriver om depression att många kommenterar inte sånt, dom vill inte ha med ämnet att göra, vet inte om dom inte klarar av att hantera ämnet eller om det bara är ovilja att inte prata om sånt. Men alla kan vi ju hamna i den här situationen, även dom bästa. Trodde själv aldrig att jag skulle hamna i det här eller i depression, men nu är man här. :). Kram och ta hand om dig med :).

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s