Att ta hand om sig

Det är så viktigt vid utmattningssyndrom, jag har lärt mig det sista tiden, gjorde aldrig det tidigare då hade man mer än fullt upp att ta hand om alla andra. MEN vi är lika viktiga. I den här situationen så är det du som är viktigast.

Hela tiden som sjuk så hade jag dålig självkänsla, man bryr sig för mycket om vad andra tycker och säger. Nu har jag en mycket bättre självkänsla, jag skiter fullständigt i vad folk tycker och tänker nu mer. Jag har lärt mig att jag är viktig, lärt mig tycka om mig själv, att inte ser ned på sig själv, man är lika mycket värd som nån annan.

Jag har tagit bort många negativa energier i mitt liv, många negativa människor, det behöver man inte när man är sjuk. Om inte folk förstår så strunta i dom, dom vill inte förstå. Jag vet att man är sårbar i det läget man är i, man behöver inte nån som helst negativitet runt sig.

Försök att se livet som det är just nu, man kan ändå inte skynda på tillfrisknandet speciellt mycket, det har sin gilla gång. Det är som det är och man kan inte göra annat än att acceptera. Jag vet det är inte så enkelt, supersvårt, har ju själv varit där och det tog mig närmare tre år att acceptera. Men nu är jag på god väg till ett tillfrisknande.

Det är en intressant resa jag gjort, man har lärt sig en hel del på vägen. Sakta sakta tar man sig framåt, med myrsteg. Fick lära mig att sakta ner mer, stanna till innan tröttheten är där och vila, jättesvårt jag vet. Jag körde gärna över kroppen, inte mycket men lite till och ännu lite till, men det blev man ju bara sämre av, blev i stället liggandes en dag eller två för att man är envis. Nä nu är det slut på dom dumheterna, nu vilar jag när jag blir trött, inget annat gäller, kör inte över kroppen alls längre.

Att skapa sig rutiner är bra, åtminstone för mig. Vilar mellan en timme upp till en och en halv timme på eftermiddagarna. Lyssnar först på en guidad meditation, allt från tio minuter upp till 30 minuter.

Andningen är jätteviktig, jag gör övningar flera gånger varje dag, märker stor skillnad i huvudet, för mig är det viktigt att göra det varje dag.

Tagit bort dom flesta måstena, har ju inga barn kvar hemma så behöver inte ha så många måsten längre, jag gör det jag känner för, tar dagen som den kommer.

Att vara ute mycket, ta promenader i skogen med hundarna är njutbart, träna på mindfulness, titta vad som händer i naturen, tar vara på ögonblicken. Att höra fåglarna kvittra nu är ju underbart.

Göra nåt man tycker om är viktigt, men nog så svårt när man är deprimerad, när jag var deprimerad tog jag mig inte för nånting, ville ingenting, inte ens det man brukar tycka om var roligt, det var en hemsk period, den hemskaste i mitt liv tror jag. Som tur var så släppte det, med hjälp av antidepressiva som jag sagt ifrån hela första året.

Började få gå på gymmet på rehab och tänkte det var galet, men i små små steg även där så funkade det till slut, blev några bakslag även där och fick backa, men efter ett tag öka på lite. Det gällde att lära känna av vad kroppen orkade, inte köra över den. Att sluta när man är trött. Nu går jag på gymmet två dagar i veckan och det funkar bra, ingen hårdkörning, måste fortfarande vara snäll mot kroppen och köra i den takt man klarar av.

Sen jag fick min diabetes för ca 1,5 år sen fick jag ändra kosten lite, mer grönsaker och frukt, mindre av pasta, ris, potatis mm, äter ibland fullkornspasta och ris. Äta allt med mindre socker i, det är ju socker i allt när man börjar titta. Stoppar i mig lite vitaminer, D vitamin, Omega 3 och magnesium, boostar mig lite extra med sånt jag tror på och även där så har det gjort mig mycket piggare, hjärndimman är borta sen länge och klarare i huvudet. Mattheten i kroppen är borta, nu har jag mer trötthet som går att vila bort, det gjorde det inte tidigare, då var man konstant trött.

Sömnen är ju A och O för att man ska börja läka ordentligt, jag har fortfarande sömnstörningar, men med sömntabletterna har jag nu äntligen fått sova varje natt i flera veckor, och vilken skillnad det blir, får mer energi till annat, man blir så mycket piggare, så viktigt. Har provat sluta ta medicin ett par gånger, men då somnar jag inte ens, så det är i nuläget inte ett alternativ för mig när jag äntligen får sova och må så mycket bättre. Det är ju inte förrän nu man känner att man läker ordentligt, där ser man vad sömnen gör. Vilken skillnad.

Nåt mer kan jag inte komma på att jag gjort just nu, men allt detta har i alla fall gjort mig piggare och det är jag så tacksam över. Nu vill jag bara komma framåt i mitt tillfrisknande :),

Gick tillbaka och tittade i bloggen för ett år sen, då var man inte pigg någonstans, riktigt illa faktiskt, så ge inte upp alla där ute, allt tar sin tid, men man blir sakta bättre. Jag trodde själv ett tag att jag aldrig nånsin skulle bli nåt bättre. Det gick så otroligt mycket upp och ner i måendet. Men nu hoppas jag ändå att det går åt rätt håll.

I dag har jag haft en lite svacka med orken, men har haft så mycket denna vecka med möten,läkarbesök mm, inte mycket vila denna vecka och det känns i kroppen, har bara tagit en skogspromenad med hundarna annars bara vilat mest. Inte mycket sömn i natt heller då halsont har hälsat på, men det går väl över. Ska nog vara fit for fight på måndag morgon igen hoppas jag :).

Ha en fortsatt fin helg, ta hand om er, kram

Annonser

7 reaktioner på ”Att ta hand om sig

  1. Roligt och intressant att läsa om din resa genom din utmattning och dina nya insikter om vad som är viktigt i livet.❤❤❤
    Idag är första dagen igen efter en lång krasch då lite energi är tillbaka igen i kropp och själ.
    Känslan är obeskrivlig.
    Jag har kunnat vara i min trädgård .Rensat bort lite gamla löv i en rabatt. Sett tulpanlökatna vakna till liv.Bara 10 minuter sen säger kroppen stopp men ändå 10 minuter Sen har jag suttit en stund i solen och njutit av att bara vara.
    Jag har nog aldrig varit bra på att sätta mig själv först och att verkligen lyssna på vad jag själv behöver för att må bra.Alltid sagt ja och pressat mig till saker jag egentligen inte vill eller orkar.
    När man kraschar kommer man till ett vägskäl.
    För mig handlade det till en början om vill jag leva eller vill jag inte leva? Så dåligt mådde jag och trodde på fullt allvar att livet var slut, allt hade tappat sitt värde och jag befann mig i en återvändsgränd.
    Känner tacksamhet mot min familj, vänner, vårdgivare m.fl. som gör att jag sitter i min trädgård denna vår. Hör fågelsången och känner solens värme. Matt, hjärntrött och med influensavärk. Men jag lever !
    Jag har nog i allt det jobbiga som det innebär att vara i en utmattning ändå blivit lite starkare i mig själv.
    Precis som du struntar jag nog mer i vad andra tycker och tänker om mig som person, vad jag presterar eller inte.
    Livet är nu och det gäller att ta vara på det även om det gör ont att leva ibland.
    Försöka vara närvarande och se allt det vackra runt omkring som nu på våren då naturen äsom vackrast.
    Var rädd om dig.❤❤❤
    Glad för din skull att du mår så bra.
    Jag hoppas att jag snart är där också .
    Kram från
    Annica

    Gillad av 1 person

    1. Vad skönt för dig att energin börjar komma tillbaka :)♥. Jag förstår känslan :). Det tar alltid några dagar ibland veckor efter en krasch att komma tillbaka. Man trillade över kanten många, många gånger innan man blev lite starkare. 10 minuter är ändå 10 minuter, man gör så mycket man orkar sen är det bra, det är så man får göra för att komma framåt. Så gjorde jag förra våren, älskar ju att hålla på i trädgården, men tio minuter åt gången var det även för mig då, sen tog jag en fruktstund :), orkade jag lite till gjorde jag det annars fick det vara tills nästa gång man orkade :). Har heller inte varit duktig på att sätta mig själv först, bara varit andra till lags jämt och precis som du gjort saker många gånger utan att varken orka eller vilja egentligen. Så nu för tiden har jag väldigt, väldigt svårt att göra nåt som jag inte känner för, det tar verkligen emot bara för att man gjorde så mycket sånt tidigare, men ibland måste man tyvärr göra vissa saker ändå. Jag var också där vid vägskäl då jag inte ville leva, det var hemskt, det var då jag bad om att få antidepressiva, kände att jag var tvungen att göra något, man mådde så för jävligt dåligt ett tag när det var som värst. Man var ju så van att vara 100% i farten för jämnan så att bli liggandes så här var ju fruktansvärt.Visst är det väl helt underbart att få sitta i solen och i trädgården och lyssna på fågelkvittret, så underbart :). Det är så oerhört skönt att få slippa både mattheten, hjärntröttheten och den värsta värken, allt detta tar ju också energi. Hoppas du nu får gå åt rätt håll så även du slipper detta :)♥. Ha en fin kväll, själv ska jag ligga på soffan och vårda förkylningen jag fått, har inte mycket till ork just nu pga den, men snart är den tillbaka :). Ta hand om dig och njut av våren ♥♥♥, kram

      Gilla

  2. Vad härligt att läsa! Det gav mig hopp, att mina små steg framåt tillslut kommer ge något!
    Jag bryr mig väldigt mycket om vad andra tycker hela tiden, jobb, vänner, familj, släkt.
    Att man alltid skäms på något sätt, jag känner mig lat och har så svårt att acceptera att jag är där jag är. Det gav mkt att läsa ditt inlägg! Tack!

    Gillad av 1 person

    1. Tack själv för att du läser :), jag vet hur det är, man känner sig oerhört lat, men man kan inte göra annat än vila och lyssna på kroppen. Det har tagit mig 3,5 år att komma hit, men det är inte förrän sista året med hjälp av rehab som jag kommit hit. Det kändes som man hade fastnat i sitt tillfrisknande, kom inte vidare på nåt sätt, Tycker det är viktigt att även skriva om sitt tillfrisknande och kanske kan hjälpa andra vidare :). Letade själv mycket information på nätet om denna hemska sjukdom. Hoppas du snart blir lite piggare och det tar tid med acceptansen, för mig gick det väldigt mycket framåt när acceptansen väl var där :). Låt det få ta den tid det tar, jag hade så bråttom tillbaka redan från start, men det förlängde nog bara mitt läge tyvärr. Kram ♥

      Gilla

      1. Jag har nog en bra bit kvar, men en dag i taget. Det jobbigaste just nu är nog ”tjatet” från jobbet när man är tillbaka. Hade varit så mkt lättare med en sjukdom som syns, det verkar väldigt svårt för dom att förstå. Men nu försöker jag att bara lyssna på mig själv. Och det är så skönt att läsa, det hjälper verkligen! Kram

        Gillad av 1 person

      2. Ja låt det ta den tid det tar, låt inte jobbet bestämma när du ska tillbaka. Jag fick börja arbetsträna redan efter 2,5 månader och det gick inte alls. Det är nu 7e gången jag provar jobba på 3,5 år och nu tror jag det ska fungera, det känns bra i alla fall :). Inte värt att gå tillbaka för tidigt, det blir bara bakslag. Kram

        Gillad av 1 person

      3. Ja nog hade det varit lättare alltid :), det är så många som har svårt att förstå denna sjukdom. Inget bra att dom tjatar på jobbet, kan man ju bli lätt stressad av. Du gör helt rätt som lyssnar till dig själv, det är det man ska göra för att komma nån vart :). Kram

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s