Rehab möte

Igår var jag på rehab möte med arbetsgivare, försäkringskassan och läkaren. Allt gick bra, tog inte mer än 30 minuter :). Just nu känns det ganska bra, visst har jag mina dåliga dagar av trötthet, men dom dagarna vilar jag mest, inte så mycket annat att göra, även om man tycker det är fruktansvärt tråkigt. Kroppen behöver väl mer vila vissa dagar så det är bara att lyssna på kroppen. Det är ju en fördel med att ha varit så sjuk i utmattning att man äntligen lärt sig lyssna på kroppen. Det tog sin tid det med kan jag säga, man ville ju så mycket fortfarande när man insjuknade, det var svårt att varva ner.

Handläggaren och läkaren var så glada för att allt gått så bra nu, dom berömde min arbetsgivare som hittat nytt jobb åt mig och att det funkat klockrent, utom några veckor i somras, då allt var kaos. Men återhämtningen funkar nu som den ska så nu är det ok igen. Mitt mål har varit att öka till 75% nu i September, så nu är det dags den 13 e ska jag börja. Jag hoppas att det ska fungera, bara jag får jobba i min takt helt utan stress så ska det nog gå :). Sen ville handläggaren att jag skulle gå upp på åtta timmar precis innan jul, vilket jag tyckte var lite väl snabbt, trodde nog att vi skulle vänta med åtta timmar tills efter nyår eller tom februari. Men det är bara ta tjuren vid hornen att försöka. Men dom påpekade allihop att dom absolut inte ville att jag skulle ramla tillbaks igen nu när det gått så bra, och läkaren var snabb att påpeka att om jag inte klarar det så måste jag sjukskrivas ett par månader till på 75%. Det var väl handläggaren medveten om med. Det är skönt att man har haft dom med sig hela vägen, det är ju långt ifrån alla som har sån tur.

Annars har dagarna gått upp och ner även nu, vissa dagar mår jag toppen som idag, vissa dagar är jag deprimerad, vissa dagar har jag haft huvudvärk och migrän vilket tar extremt på energin, har ibland haft huvudvärk upp till fyra dagar, så drygt. Nu när kylan och hösten kommit får jag mer värk i leder och muskler vilket också tar mycket energi av en. Men dom övervägande dagarna måste jag ändå säga är helt ok. Kan inte säga det nog så många gånger att det är så skönt att slippa mattheten i kroppen. Man blir så mycket piggare när den är borta, men allt tar sin tid. Har fortfarande problem med koncentration, minne och lite hjärndimma, även yrseln kommer ibland när det är för mycket, men det blir bättre och bättre. Tror nog att man får leva med det resten av livet även om det är bättre och bättre.

Idag har jag orkat träna lite igen, vilket är jätteskönt, har varit dålig på det i sommar, orken har väl inte räckt till heller riktigt. Måste få in rutinerna igen nu och ska försöka få till tre dagar i veckan i alla fall. All träning är väl bra även i dom små mängderna, huvudsaken man gör nånting tycker jag :). Men även där tog det lång, lång tid innan man klarade av det. Försöker även ta till lite meditation varje dag, idag blev det hela 25 minuter, jätteskönt. Hjärnan behöver det, fuskar jag några dagar så känner jag oftast av det.

Vitaminer som jag även blivit mycket piggare av är ju extra av omega 3, vitamin D och magnesium.

Jag lider med att se att det är fortfarande så många som blir sjuka i utmattning, det är verkligen inte roligt alls. Jag hoppas att folk lär sig lyssna mer på kroppen, jag ser även på jobbet mitt att folk är superstressade det känns inte alls bra, men man kan inte göra annat än att varna och prata om det. Oftast så kommer utmattning väldigt fort från en dag till annan så kommer man kanske inte upp ur sängen. Det säger bara pang så kraschar man. I mitt fall så kraschade både kropp och hjärna, och jag har kämpat hårt för att komma hit där jag är i dag, har haft många, många bakslag och fått börja om på ruta ett varje gång. NU i november har det gått 4 år sen jag kraschade. Så var rädda om er där ute, det här önskar man ingen annan.

Ha en fin kväll, kram

 

Annonser

Att ta hand om sig

Det är så viktigt vid utmattningssyndrom, jag har lärt mig det sista tiden, gjorde aldrig det tidigare då hade man mer än fullt upp att ta hand om alla andra. MEN vi är lika viktiga. I den här situationen så är det du som är viktigast.

Hela tiden som sjuk så hade jag dålig självkänsla, man bryr sig för mycket om vad andra tycker och säger. Nu har jag en mycket bättre självkänsla, jag skiter fullständigt i vad folk tycker och tänker nu mer. Jag har lärt mig att jag är viktig, lärt mig tycka om mig själv, att inte ser ned på sig själv, man är lika mycket värd som nån annan.

Jag har tagit bort många negativa energier i mitt liv, många negativa människor, det behöver man inte när man är sjuk. Om inte folk förstår så strunta i dom, dom vill inte förstå. Jag vet att man är sårbar i det läget man är i, man behöver inte nån som helst negativitet runt sig.

Försök att se livet som det är just nu, man kan ändå inte skynda på tillfrisknandet speciellt mycket, det har sin gilla gång. Det är som det är och man kan inte göra annat än att acceptera. Jag vet det är inte så enkelt, supersvårt, har ju själv varit där och det tog mig närmare tre år att acceptera. Men nu är jag på god väg till ett tillfrisknande.

Det är en intressant resa jag gjort, man har lärt sig en hel del på vägen. Sakta sakta tar man sig framåt, med myrsteg. Fick lära mig att sakta ner mer, stanna till innan tröttheten är där och vila, jättesvårt jag vet. Jag körde gärna över kroppen, inte mycket men lite till och ännu lite till, men det blev man ju bara sämre av, blev i stället liggandes en dag eller två för att man är envis. Nä nu är det slut på dom dumheterna, nu vilar jag när jag blir trött, inget annat gäller, kör inte över kroppen alls längre.

Att skapa sig rutiner är bra, åtminstone för mig. Vilar mellan en timme upp till en och en halv timme på eftermiddagarna. Lyssnar först på en guidad meditation, allt från tio minuter upp till 30 minuter.

Andningen är jätteviktig, jag gör övningar flera gånger varje dag, märker stor skillnad i huvudet, för mig är det viktigt att göra det varje dag.

Tagit bort dom flesta måstena, har ju inga barn kvar hemma så behöver inte ha så många måsten längre, jag gör det jag känner för, tar dagen som den kommer.

Att vara ute mycket, ta promenader i skogen med hundarna är njutbart, träna på mindfulness, titta vad som händer i naturen, tar vara på ögonblicken. Att höra fåglarna kvittra nu är ju underbart.

Göra nåt man tycker om är viktigt, men nog så svårt när man är deprimerad, när jag var deprimerad tog jag mig inte för nånting, ville ingenting, inte ens det man brukar tycka om var roligt, det var en hemsk period, den hemskaste i mitt liv tror jag. Som tur var så släppte det, med hjälp av antidepressiva som jag sagt ifrån hela första året.

Började få gå på gymmet på rehab och tänkte det var galet, men i små små steg även där så funkade det till slut, blev några bakslag även där och fick backa, men efter ett tag öka på lite. Det gällde att lära känna av vad kroppen orkade, inte köra över den. Att sluta när man är trött. Nu går jag på gymmet två dagar i veckan och det funkar bra, ingen hårdkörning, måste fortfarande vara snäll mot kroppen och köra i den takt man klarar av.

Sen jag fick min diabetes för ca 1,5 år sen fick jag ändra kosten lite, mer grönsaker och frukt, mindre av pasta, ris, potatis mm, äter ibland fullkornspasta och ris. Äta allt med mindre socker i, det är ju socker i allt när man börjar titta. Stoppar i mig lite vitaminer, D vitamin, Omega 3 och magnesium, boostar mig lite extra med sånt jag tror på och även där så har det gjort mig mycket piggare, hjärndimman är borta sen länge och klarare i huvudet. Mattheten i kroppen är borta, nu har jag mer trötthet som går att vila bort, det gjorde det inte tidigare, då var man konstant trött.

Sömnen är ju A och O för att man ska börja läka ordentligt, jag har fortfarande sömnstörningar, men med sömntabletterna har jag nu äntligen fått sova varje natt i flera veckor, och vilken skillnad det blir, får mer energi till annat, man blir så mycket piggare, så viktigt. Har provat sluta ta medicin ett par gånger, men då somnar jag inte ens, så det är i nuläget inte ett alternativ för mig när jag äntligen får sova och må så mycket bättre. Det är ju inte förrän nu man känner att man läker ordentligt, där ser man vad sömnen gör. Vilken skillnad.

Nåt mer kan jag inte komma på att jag gjort just nu, men allt detta har i alla fall gjort mig piggare och det är jag så tacksam över. Nu vill jag bara komma framåt i mitt tillfrisknande :),

Gick tillbaka och tittade i bloggen för ett år sen, då var man inte pigg någonstans, riktigt illa faktiskt, så ge inte upp alla där ute, allt tar sin tid, men man blir sakta bättre. Jag trodde själv ett tag att jag aldrig nånsin skulle bli nåt bättre. Det gick så otroligt mycket upp och ner i måendet. Men nu hoppas jag ändå att det går åt rätt håll.

I dag har jag haft en lite svacka med orken, men har haft så mycket denna vecka med möten,läkarbesök mm, inte mycket vila denna vecka och det känns i kroppen, har bara tagit en skogspromenad med hundarna annars bara vilat mest. Inte mycket sömn i natt heller då halsont har hälsat på, men det går väl över. Ska nog vara fit for fight på måndag morgon igen hoppas jag :).

Ha en fortsatt fin helg, ta hand om er, kram

Återhämtning

Helgen flöt på bra, en bra spelning såg vi med svärsonens band Jordskred från Sundsvall. Det blev en sen kväll, en hektisk helg överlag fram och tillbaka till Sundsvall. Vilade ganska mycket hela veckan där för att orka med.

Det här med återhämtning är ju så viktigt, men det har jag väl egentligen inte lärt mig förrän på senare tid, ja sista året här, fick ju bra vägledning på rehaben. Tidigare när jag var som sjukast för tre år sen, då var man så däckad och hade inget val annat än att ligga och vila,hade yrsel konstant,allt bara snurrade, kunde vara glad om jag tog mig in i duschen, resten av dagen orkade jag bara ligga. Kunde ibland ta och prova plocka ur en diskmaskin, men det kunde ta hela dagen, som man vanligtvis gör på fem minuter, det låter ju egentligen helknäppt, men livet var så då. Men hjärnan gick ju fortfarande på högvarv, man kunde inte släppa alla måsten fast man inte hade ork till nånting, så hjärnan jobbade på högvarv länge, länge.

Var så frustrerad att inte orka, hjärnan ville fortfarande göra massor, var så slut i kroppen så jag bara skakade inombords. Man ville ju tillbaks till arbetet så fort som möjligt, var ju en pina att bara ligga på soffan och inte orka ett skit, det var ju en stress  det med, man var ju inte van alls att ligga där, var ju ständigt på springande fot.

Sömnlösheten, vaknade efter bara ett par timmar, sen kunde jag inte somna om, så höll det på säkert ett helt år innan allt rasade. Har fortfarande svåra sömnstörningar, kan inte sova utan mediciner, hoppas på att det blir bättre även det.

Man kunde inte läsa, inte göra någonting, koncentrationen var som bortblåst. Eftersom man hade så mycket i huvudet så kom hjärntröttheten, det var som bomull i huvudet, hemskt,allt gick i slowmotion. Att ens orka ta en promenad fanns liksom inte, första gången jag provade glömmer jag aldrig, var helt slut av att gå runt kvarteret på en 7-8 minuter, hemskt. Kommer så väl i håg alla som var på en om träning, det är så viktigt, jag vet att det är viktigt, men när man inte ens orkar gå fem minuter. Nä träning det får man ta när man känner att man är redo, det är inget som kan stressas fram, fick många bakslag även av detta. Har tränat annars i stort sett hela livet, så det var också en rejäl omställning att inte ens klara detta. Men kan bara säga att allt tar sin tid, jag ville gärna stressa fram ett tillfrisknande, MEN det går inte, en omöjlighet, detta med utmattning kan man inte stressa fram ett tillfrisknande, hur mycket man än vill. Det borde både Fk och regering ta fasta vid, när dom drar in sjukpenning för så många, har själv inte blivit drabbad av detta, har en jättebra förstående läkare och handläggare på Fk, men läser många andra som har problem, vilket är rent för jävligt. Man blir inte friskare av att vara utan inkomst.

Värken i kroppen kom också efter en tid, hade en konstant vandrande värk i kroppen, främst på nätterna, det kunde vara en hemsk smärta nattetid ibland. Gick på smärtstillande morgon och kväll i närmare två år. När jag började gå på zonterapi försvann den värsta smärtan, den dyker upp i bland även nu, men inte alls lika ofta som förr, då den var ständigt där. Men det hade troligtvis med utmattningen att göra även den. Det om nåt tar ju energi, att gå runt med ständig värk, hemskt.

Depressionen kom den med som ett brev på posten, av alla bakslag jag fick när jag provat arbeta ett tag, det gick liksom inte, blev så ledsen varje gång, tyvärr så var min järnvilja så stark att jag inte gav upp att prova förrän panikångesten kom, kunde ha upp till tre, fyra anfall om dagen. Kroppen la av helt åter igen nere på ruta ett. För varje bakslag var det svårare och svårare att ta sig upp. Blev så deprimerad och ville absolut ingenting längre, ingenting var roligt längre, inte ens det jag tyckte om att göra. Läkaren sa, gör sånt du tycker om att göra, men det var inte lätt då ingenting var kul längre, det var en hemsk period, kom många mörka tankar då, kände inte alls igen sig själv. Till slut gav jag med mig och började med medicin, det ville läkaren att jag skulle börja med redan första besöket, men där stod jag på mig och sa att jag inte kände mig deprimerad, bara totalt slut i kropp och knopp. Depressionen kom senare med alla bakslag, det är jag helt säker på. Fick två sorter och äter fortfarande en av dom.Sakta men säkert så började jag må bättre och bättre. Kan bli deppig över nån dag då och då nu med men dagen efter är det ofta borta igen.

Att acceptera sin sjukdom är ju inte lätt men ett måste för att ens börja tillfriskna tror jag, jag trodde jag accepterat flera gånger om, men faktum är att jag nog inte helt gjorde det förrän efter ca två år. När min rehab tid började kände jag att jag accepterade mer och mer. Det blev en lättnad i hela mig, kunde liksom släppa taget om att stressa fram ett tillfrisknande. Nu fick jag hjälpen jag behövt hela tiden egentligen. Tidigare läste man på om allt som skulle vara så bra och gjorde så, men jag tror man läste på för mycket, det blev åter igen en stress att försöka göra alla dessa bra saker. Äta rätt, yoga, börja motionera ja allt som nu var bra men för mig blev det för mycket. Man skulle orka göra alla dessa saker med, vilket jag egentligen inte orkade. Sen tyckte jag till slut att inte ens vilan hjälpte speciellt bra heller, varför gav sig inte denna hemska trötthet, så himla jobbigt att vara så trött jämt, hade ingen ork till nåt.

Det jobbigaste var egentligen att inte orka hemma, städningen kom i skymundan, blev inte samma städning när resten av familjen gjorde det, men det var bara släppa det, jag som varit rätt pedant tidigare fick släppa det helt, det fanns inte en chans att jag skulle orka städa överhuvud taget, var alldeles för dålig för det. Tror även där att man måste släppa taget om sånt, det är jättesvårt, men det är viktigare att tänka på att bli frisk. Har haft en sån fin familj som ställt upp hela tiden, men det var inte lätt för dom att förstå, det tog tid för dom att förstå. Jag bad dom faktiskt att läsa på om utmattningssyndrom, då tror jag dom började förstå. Att se mamma ligga på soffan och inte orka,det var liksom inte likt mig, för jag låg aldrig på soffan tidigare, aldrig.

Nu är jag på god väg i alla fall sakta men säkert, det tar sin tid, olika stadier känns det som. Det som hjälpt mig mycket är meditationen, tar en stund varje dag. Har blivit så mycket piggare av det.Höll aldrig på med sånt tidigare.Att tänka på andningen, hur man andas. Den medicinska yogan var mycket bra. Har äntligen hittat en bra balans med det mesta, återhämtning efter arbete är jätteviktigt för mig, hoppar jag över det nån dag då och då så blir jag mycket tröttare, det funkar inte. Att kommit igång med träningen är också väldigt skönt, har nu kommit dit att jag blir piggare efter träningen,inte helt slut som jag tidigare blev. Det gäller att ligga på pluskontot i energi så mycket det går, den går åt fort vissa dagar. Kan bli väldigt trött vissa dar direkt efter jobbet, men efter vilan känns det bättre. Man orkar lite mer nu, inte den här jobbiga tröttheten längre, mest vanlig trötthet. Det är skillnad på trötthet och trötthet i detta med utmattning, den extrema tröttheten är det nog bara vi som förstår vi som blivit drabbade.

Kämpa på alla där ute som drabbats av detta, ta det försiktigt, stressa inte fram ett tillfrisknande, det funkar inte. Låt allt ta sin tid, för tid tar det. Att försöka acceptera att man är sjuk, jättesvårt, jag vet. Men låt det få ta tid, jag var dålig på det. Jag ville bli frisk fortast möjligt. Nu har det gått mer än tre år och inte förrän nu börjar jag känna att det är på gång :). Att få den tiden hemma är viktigt, jag var tvungen att gång på gång försöka prova arbeta. Nu har jag fått vara hemma hela 2016 och inte förrän den här långa perioden, kände jag att jag började bli piggare. Tidigare hann jag knappt bara börja känna mig något piggare så var det dax att börja arbetsträna, helt vansinnigt, ramlade ju tillbaka till ruta ett varje gång. Man måste få chansen att få återhämta sig ordentligt, gärna ett helt år redan från start, det tror jag alla tjänar på än att ramla tillbaks hela tiden. Kroppen behöver den återhämtningen, även hjärnan behöver det. Att få in rutiner är bra, det tar sin tid, men när man väl fått det är det enklare. Man får inte ge sig på den punkten, jag är en rutin människa, mår bra av det. Man måste hela tiden jobba lite med sig själv för att bli frisk tror jag. Fick även lära mig det på rehaben, när jag fick in rutiner på det så blev allt så mycket enklare :). Men det här som sagt nu sista året, när man är som sjukast så orkar man inte tänka på nånting, man är helt enkelt för trött och slut för det.

Koncentrationssvårigheter och minnesproblem det har jag fortfarande, det får jag nog leva med tyvärr, men har ändå kunnat börjat läsa böcker igen :), som jag saknat detta. Har nog köpt på mig ett tjugotal böcker under tiden som sjukskriven, men inte kunnat läsa dom. Det går betydligt saktare att läsa nu mot tidigare, men det funkar :). Det som fortfarande är ett problem är ju om jag har mycket framför mig som ska göras, då kan jag få en väldig ångest och må dåligt, men försöker då att inte tänka så långt fram. Försöker att öva på att vara i nuet, men ibland är det svårt, bara öva precis som med meditation,till slut blir det lättare. Har även svårt att göra saker jag inte alls känner för att göra, fast man måste. Har gjort alldeles för mycket sånt tidigare, varit alldeles för snäll och gjort saker fast man inte egentligen inte orkat eller velat. Det som lättat väldigt mycket är oron över saker, är inte så orolig längre, att det tar tid att bli frisk, eller att börja arbetsträna mm. Det som händer det händer, går inte att göra så mycket åt eller påverka ändå. Rätt skönt att slippa oroa sig över saker man inte kan påverka ändå. Det tar också mycket energi av en.

Nu blev det ett jättelångt inlägg, vet att det är jobbigt att läsa så mycket text, har ju själv haft problem med det :), hoppas det funkar ändå :). Ska skriva om mina nya arbetsuppgifter en annan dag :).

Ha en fin kväll, kram

Gråtattacker,ångest och dåligt med sömn

Så såg gårdagen ut, är väl inne i ännu än svacka. Mådde fruktansvärt dåligt igår, så jäkla deprimerad, usch, hemska mörka tankar fanns där.Det är inte roligt alls att vara så deprimerad, så hemskt att få så mörka tankar. Har inte sovit bra på nån vecka nu på grund av en massa värk i höfter och knän, så drygt att ha ont på nätterna, som tur är det inte jämt, periodvis, och det tär på orken och energin.

Har försökt få tag på arbetsgivaren i flera dagar, inget svar nånstans, om dom ändå kunde ringa upp. Man vill ju veta vart man ska på måndag när man börjar. Bad om att få ett besked en vecka innan. Men som vanligt så misslyckas dom med det. Igår fick jag äntligen tag på en person, fick veta vart jag skulle vara och kände direkt att nä, det här kommer inte att fungera.Dom ville även att jag skulle börja kl sex på morgonen. Det går ju för fan inte när man knappt sover om nätterna, det skulle skita sig direkt. Det är dålig planering från start, som vanligt när man ska börja. Tog kontakt med kära syster som jobbar fackligt där, som fick reda ut allt. Dom har haft tre månader på sig att planera min arbetsträning, kan ju tycka att dom borde göra rätt denna gång då alla andra gånger skitigt sig, men nä. Så här får det inte gå till när man ska försöka komma tillbaka.

Syrran blev jäkligt ilsk och mailade  personalchef mm hotade med arbetsmiljöverket och Fk, men det visade sig att hon inte visste något om detta och hon blev också förbaskad. Så efter mycket om och men nu så har det ordnat upp sig till det bättre. Nu ska dom ta tag i detta dåliga som händer och sker på arbetsplatsen när folk ska tillbaks i arbete. Planering är A och O för att det ska fungera, och rutiner med för den delen.

I och med detta mådde jag fruktansvärt dåligt igår, hade så ont i bröstet och grät mest hela dagen. Eftersom man blivit illa behandlad varje gång vid arbetsträning med dålig planering, så har jag ångestpåslag varje gång jag ska börja. Dels får man jaga besked själv i flera dagar, sen placeras man på ställen som man vet inte funkar mm. Ja det finns många brister som jag nu ska skriva ner och påtala, det måste bli bättre ordning på detta.

Man blir arg, orolig, frustrerad och gudars vet allt, så jävla onödigt innan arbetsträning. Jag hoppas nu att det ska fungera på måndag och framöver. Tycker att arbetsgivare över lag borde ta reda på mer fakta innan man planerar en arbetsträning. Vad man klarar och inte klarar, det vet man nog mest själv.

Det är så trist med dessa svackor, men det hör väl sjukdomen till tyvärr, glädjande för min del är väl i alla fall att dom oftast inte sitter i så länge längre. Men sömnen gör ju mycket, sover man inte bra på en vecka ja då är inte kroppen pigg heller. Har nu tagit kontakt med min vårdcentral angående sömntabletter. Ingen av mina funkar nåt vidare alls längre, men måste få ordning på detta nu, annars blir det inte bra i längden. Hon skulle ringa mig på onsdag så får vi se.

Ha en fin helg, kram

Blandad vecka

Ja det kan man säga, har varit väldigt trött sista två,tre veckorna, men att få valp kostar energi så det är inget konstigt. I måndags kände jag mig riktigt risig, deprimerad, ledsen, grät i omgångar, mådde allmänt skit. Antagligen på grund av tröttheten, men även att jag på jobbet fick bekräftat att jag inte skulle få arbetsträna på det stället jag gått en massa utbildningar för under hösten. Varför gör arbetsgivaren så här, stressar skiten ur en, för stressad var jag att inte klara av dessa utbildningar. Sen bara skiter i det, suck. Fick några nya symtom som jag tidigare inte haft under dessa år pga av stressen.

Sa åt dom ändå att jag ville veta ett par veckor innan vart jag skulle vara så man slipper oron. Försöker att inte tänka så mycket på det nu, men tankarna kommer ibland ändå.

Igår och idag har jag känt mig piggare på förmiddagarna, det känns skönt,slagit in lite julklappar, bakat mjuk pepparkaka mm.Städningen har man lagt ner, det blir jul ändå, vanlig enkel dammsugning räcker bra, tänk så man höll på förr, torkade ur varenda skåp och tokstressade så man var helt slut på julafton,helt galet. Nä slutstressat till jul är det sen tre år tillbaka, tål överhuvudtaget inte stress längre alls. Skönt att vara klar med julklappsinköpen, blev lite sen i år pga att orken tröt lite. Igår kom barnen hem och käkade julgröt och skinksmörgås, det gillar dom :). Dottern ska ju resa upp till Sundsvall väldigt tidigt på julaftons morgon, hon flyttar ju upp dit nu den 1a januari, då hon fått jobb på ett bageri där :), och att killen hennes bor där med :). Bara inse att barnen börjar bli stora ,nu flyttar yngsta barnet hemifrån med :).

Blev ledsen och sorgsen över att läsa att en av mina bloggvänner blivit nekad fortsatt sjukpenning, det är för bedrövligt hur lagar och regler är. Man blir bedrövad över hur dom beter sig mot oss sjuka. Sånt är det minsta man behöver som utmattad, att behöva bli stressad och uppjagad av nekad sjukpenning. Man har ju haft det lite i tankarna redan att det kan hända en. Det verkar tyvärr vara rätt vanligt just nu, vad jag läst och hört. Man blir bara rent förbannad hur dom uppför sig. Hur man ens kan gå på sjuka på det viset som dom gör. dom har inte en jäkla aning om hur det är att leva med utmattning, vilket är förbaskat synd. Det tar otroligt lång tid att friskna på sig någorlunda. Har ju själv varit sjuk i tre år och är långt ifrån bra ännu. Man orkar fortfarande inte vara aktiv hela dagarna ännu.

Ha nu en fin kväll, kram

Ingen bättring

Ingen bättring nånstans just nu, bröt i hop redan i fredags på mindfulnessträningen, allt var jobbigt. När jag kom hem hem i fredags så blev det soffan, totalt slut efter att varit borta sex timmar, låg och halv sov hela kvällen, så trött. Helgen har inte varit ett dugg bättre helt orkeslös, klarade knappt av hundpromenaden, gick väldigt sakta, följde med enbart för att få lite friskluft. Har nån form av inre stress i mig just nu som inte vill försvinna, ont i bröstet, känns som ångest men jag vet inte, har inte haft det tidigare. En viss nedstämdhet finns också just nu. Natten till lördagen hade jag panikångest, gråtattacker, kunde inte sova. Nä just nu känns allt bara skit, finns knappt några ljusglimtar kvar längre. Det blir tufft detta att åter försöka ta sig upp för berget åter igen. Man orkar inte vara glad längre åt nånting nästan. Var ut och gick i skogen nästan en timme igår med hunden, av nån konstig anledning mådde jag något bättre efteråt, vet inte varför, men gillar skogen.

Men idag är det samma visa igen, trött och orkeslös, hjärntrötthet, halsont, nedstämd, har svårt att få bort dom negativa tankarna just nu, ingenting känns kul just nu, men men man får ta dagen som den kommer, köra lite meditation, vila och nån promenad med hunden i snöblasket. Det är svårt att försöka rycka upp sig nu när man var så pigg och alert tidigare, när man trodde man skulle klara av arbetsträningen utan problem, så faller man handlöst åter igen. Tänkte skriva ner några av symtomen jag fortfarande har efter tre år med utmattning. Dom är ganska många fortfarande tyvärr.

Stor trötthet, orkeslös

Trötthet som ej försvinner när man vilar

Problem med sömnen, med medicin funkar det hyfsat, fast man sovit om natten så är man fortfarande jättetrött.

Halsont till och från, hade jag även hela förra vintern

Smärta i leder och muskler

Svaghet i musklerna

Ofta huvudvärk, migrän,hjärntrötthet

Stora koncentrationssvårigheter, minnesproblem, knappt nåt närminne alls

Tål ej stress överhuvudtaget, får yrsel, illamående, skakningar i hela kroppen, panikångest

Viss nedstämdhet hjärtklappning, ångest

Susningar i huvudet i stort sett varje dag

Ljudkänslig

Stelhet i leder

Känslig för kyla, kalla händer och fötter nästan jämt

Ländryggssmärta till och från, även ont i höfter, knän axlar

Diabetes

Ja det finns en del problem fortfarande att jobba med, man gör så gott man kan helt enkelt. Man ska inte dra på sig offerkoftan, jag vet det, men ibland blir det så ändå när man inte mår riktigt bra. Försöker tänka positivt och vara närvarande,men det är svårt vissa dagar när man hamnat i en svacka återigen. Det ska väl förhoppningsvis bli bättre igen.

Ha en fin tisdag i regn och snöblasket, kram

En trött helg

Varit väldigt trött i helgen, var iväg en liten stund i lördags till stan, mest för att få dagens lilla motion. Orkar inte alls samma långa promenader längre, men det får vara så ett tag nu. Idag har jag varit tröttare än vanligt och lite halv deprimerad,mannen  fick åka till veterinären med andra hunden idag jag bara orkade inte följa med denna gång, visade sig att han hade urinsten och infektion, fick lite medicin som han ska äta nu ett tag. Legat mycket i soffan idag, gått en lite promenad med, men det tar på krafterna det med. Sa till min man idag att man är så trött på att vara trött, det är verkligen ledsamt att inte orka igen. Tror faktiskt aldrig jag kommer vänja mig vid detta. Nu när man var pigg ett tag innan detta hände, gjorde man ju en hel del grejer hemma, som man inte orkat tidigare, det var så kul, sen blir det blaha blaha igen.

Men tittar man tillbaks i backspegeln så var det nog fortfarande för tidigt att gå tillbaka, hade ju bara varit riktigt pigg några veckor, el nån månad och det är nog för kort tid trots allt. Hade ju bara sovit bra på nätterna nån månad och det är ju lite för lite när man ser tillbaka. Det verkar som att bakslagen kommer snabbare och snabbare, vet inte varför det är så, kroppen säger till mycket tidigare att nåt är fel. Visst det är bra att den reagerar, men så förbaskat tråkigt.

Nu tar vi en dag i taget så får vi se om jag kan återhämta mig lika fort som den sa ifrån igen. I morgon bitti väntar gymmet igen får vi se hur det går. Gick så där sist, man får göra så gott man kan helt enkelt, mer kan man inte göra :).

Ha en fin söndag kväll, kram