Rehabmöte

Haft kalas i helgen med mycket folk, var så enormt trött i lördags så la mig och vila innan allt folk kom. Känner ändå att återhämtningen funkar väldigt bra nu. Förr kunde man vila hela dagarna men var fortfarande väldigt trött, tröttheten gav sig liksom inte.

I går hade jag rehab möte igen, både läkaren och handläggaren blev väldigt glada över att jag fått andra uppgifter och att det funkade så bra :). Handläggaren frågade mig om hur lång tid jag trodde jag behövde för att jobba 25% innan jag skulle öka till 50%, ja sa jag minst 2,5-3 månader, det är ju inte lätt att säga, jag vet ju hur det slutat tidigare. Det är ju liksom dubbel arbetstid,det är inte lätt när man har en utmattning i kroppen. Men med detta jobb jag har nu så hoppas jag att det ska lyckas bättre :), jag ger aldrig upp, det ska gå till slut :),i morse var jag så glad när jag åkte till jobbet att jag sjung i bilen, haha har väl inte hänt på ett antal år då man varit otroligt ljudkänslig, en härlig känsla var det :). Jag kan tycka att det ibland är ett problem att se så pigg ut, att vara glad, positiv kan få folk att tro att man är piggare än vad man är. Men det är ju kroppen som inte vill hänga med riktigt, huvudet vill ibland mer än vad kroppen orkar,det gäller att få läkare, försäkringskassan och folk att förstå det.

Jag var ju dum nog varje gång att kämpa på för mycket tills att jag till slut fick panikångest, man tänkte ju bara att men det blir bättre i morgon, men så var det inte riktigt. Fick nu påpekande av både läkare och handläggare att säga till och avbryta i tid om det inte funkar, att inte vara för snäll mot arbetsgivaren, som jag så många gånger varit. Men nu vill jag inte hamna i nån mer svacka så nu kommer jag att säga ifrån om det blir för mycket.

Ska nu jobba 25% till sista maj,sen blir det att prova 50% fram till semestern i juni och hela augusti då vi ska ha ett nytt möte och utvärdera det hela, om jag kan gå upp ännu ett steg eller om jag ska vara kvar på 50%. Dom är väldigt samarbetsvilliga tycker jag. Handläggaren sa ju det med att i mitt fall så spelar det ingen roll vilken arbetsuppgift jag har så måste det få gå sakta framåt nu om jag ska lyckas, så är glad att dom samarbetar. Även om jag fått gå mot hela arbetsmarknaden så hade det i alla fall kanske inte funkat, det måste få ta tid, tror dom insett det 🙂 efter alla bakslag jag haft och ett bollande fram och tillbaks utan resultat. Men nu får dom ett bra resultat när dom jobbar på rätt sätt :).

Såg häromdagen att dom skulle ta bort denna idioti att ta bort sjukpenningen för folk, hoppas dom börjar förstå allvaret i det dom sysslar med, att folk inte blir friskare av att bli utan pengar. Utmattningssyndrom ökar ju hela tiden känns det som fortfarande. Arbetsgivarna måste börja ta tag i problemen, det kan ju inte vara billigt att låta folk vara sjukskrivna i flera år, men ibland verkar dom inte bry sig tror jag.

Var rädda om er där ute, ha en jättefin kväll, kram ♥

Återhämtning

Helgen flöt på bra, en bra spelning såg vi med svärsonens band Jordskred från Sundsvall. Det blev en sen kväll, en hektisk helg överlag fram och tillbaka till Sundsvall. Vilade ganska mycket hela veckan där för att orka med.

Det här med återhämtning är ju så viktigt, men det har jag väl egentligen inte lärt mig förrän på senare tid, ja sista året här, fick ju bra vägledning på rehaben. Tidigare när jag var som sjukast för tre år sen, då var man så däckad och hade inget val annat än att ligga och vila,hade yrsel konstant,allt bara snurrade, kunde vara glad om jag tog mig in i duschen, resten av dagen orkade jag bara ligga. Kunde ibland ta och prova plocka ur en diskmaskin, men det kunde ta hela dagen, som man vanligtvis gör på fem minuter, det låter ju egentligen helknäppt, men livet var så då. Men hjärnan gick ju fortfarande på högvarv, man kunde inte släppa alla måsten fast man inte hade ork till nånting, så hjärnan jobbade på högvarv länge, länge.

Var så frustrerad att inte orka, hjärnan ville fortfarande göra massor, var så slut i kroppen så jag bara skakade inombords. Man ville ju tillbaks till arbetet så fort som möjligt, var ju en pina att bara ligga på soffan och inte orka ett skit, det var ju en stress  det med, man var ju inte van alls att ligga där, var ju ständigt på springande fot.

Sömnlösheten, vaknade efter bara ett par timmar, sen kunde jag inte somna om, så höll det på säkert ett helt år innan allt rasade. Har fortfarande svåra sömnstörningar, kan inte sova utan mediciner, hoppas på att det blir bättre även det.

Man kunde inte läsa, inte göra någonting, koncentrationen var som bortblåst. Eftersom man hade så mycket i huvudet så kom hjärntröttheten, det var som bomull i huvudet, hemskt,allt gick i slowmotion. Att ens orka ta en promenad fanns liksom inte, första gången jag provade glömmer jag aldrig, var helt slut av att gå runt kvarteret på en 7-8 minuter, hemskt. Kommer så väl i håg alla som var på en om träning, det är så viktigt, jag vet att det är viktigt, men när man inte ens orkar gå fem minuter. Nä träning det får man ta när man känner att man är redo, det är inget som kan stressas fram, fick många bakslag även av detta. Har tränat annars i stort sett hela livet, så det var också en rejäl omställning att inte ens klara detta. Men kan bara säga att allt tar sin tid, jag ville gärna stressa fram ett tillfrisknande, MEN det går inte, en omöjlighet, detta med utmattning kan man inte stressa fram ett tillfrisknande, hur mycket man än vill. Det borde både Fk och regering ta fasta vid, när dom drar in sjukpenning för så många, har själv inte blivit drabbad av detta, har en jättebra förstående läkare och handläggare på Fk, men läser många andra som har problem, vilket är rent för jävligt. Man blir inte friskare av att vara utan inkomst.

Värken i kroppen kom också efter en tid, hade en konstant vandrande värk i kroppen, främst på nätterna, det kunde vara en hemsk smärta nattetid ibland. Gick på smärtstillande morgon och kväll i närmare två år. När jag började gå på zonterapi försvann den värsta smärtan, den dyker upp i bland även nu, men inte alls lika ofta som förr, då den var ständigt där. Men det hade troligtvis med utmattningen att göra även den. Det om nåt tar ju energi, att gå runt med ständig värk, hemskt.

Depressionen kom den med som ett brev på posten, av alla bakslag jag fick när jag provat arbeta ett tag, det gick liksom inte, blev så ledsen varje gång, tyvärr så var min järnvilja så stark att jag inte gav upp att prova förrän panikångesten kom, kunde ha upp till tre, fyra anfall om dagen. Kroppen la av helt åter igen nere på ruta ett. För varje bakslag var det svårare och svårare att ta sig upp. Blev så deprimerad och ville absolut ingenting längre, ingenting var roligt längre, inte ens det jag tyckte om att göra. Läkaren sa, gör sånt du tycker om att göra, men det var inte lätt då ingenting var kul längre, det var en hemsk period, kom många mörka tankar då, kände inte alls igen sig själv. Till slut gav jag med mig och började med medicin, det ville läkaren att jag skulle börja med redan första besöket, men där stod jag på mig och sa att jag inte kände mig deprimerad, bara totalt slut i kropp och knopp. Depressionen kom senare med alla bakslag, det är jag helt säker på. Fick två sorter och äter fortfarande en av dom.Sakta men säkert så började jag må bättre och bättre. Kan bli deppig över nån dag då och då nu med men dagen efter är det ofta borta igen.

Att acceptera sin sjukdom är ju inte lätt men ett måste för att ens börja tillfriskna tror jag, jag trodde jag accepterat flera gånger om, men faktum är att jag nog inte helt gjorde det förrän efter ca två år. När min rehab tid började kände jag att jag accepterade mer och mer. Det blev en lättnad i hela mig, kunde liksom släppa taget om att stressa fram ett tillfrisknande. Nu fick jag hjälpen jag behövt hela tiden egentligen. Tidigare läste man på om allt som skulle vara så bra och gjorde så, men jag tror man läste på för mycket, det blev åter igen en stress att försöka göra alla dessa bra saker. Äta rätt, yoga, börja motionera ja allt som nu var bra men för mig blev det för mycket. Man skulle orka göra alla dessa saker med, vilket jag egentligen inte orkade. Sen tyckte jag till slut att inte ens vilan hjälpte speciellt bra heller, varför gav sig inte denna hemska trötthet, så himla jobbigt att vara så trött jämt, hade ingen ork till nåt.

Det jobbigaste var egentligen att inte orka hemma, städningen kom i skymundan, blev inte samma städning när resten av familjen gjorde det, men det var bara släppa det, jag som varit rätt pedant tidigare fick släppa det helt, det fanns inte en chans att jag skulle orka städa överhuvud taget, var alldeles för dålig för det. Tror även där att man måste släppa taget om sånt, det är jättesvårt, men det är viktigare att tänka på att bli frisk. Har haft en sån fin familj som ställt upp hela tiden, men det var inte lätt för dom att förstå, det tog tid för dom att förstå. Jag bad dom faktiskt att läsa på om utmattningssyndrom, då tror jag dom började förstå. Att se mamma ligga på soffan och inte orka,det var liksom inte likt mig, för jag låg aldrig på soffan tidigare, aldrig.

Nu är jag på god väg i alla fall sakta men säkert, det tar sin tid, olika stadier känns det som. Det som hjälpt mig mycket är meditationen, tar en stund varje dag. Har blivit så mycket piggare av det.Höll aldrig på med sånt tidigare.Att tänka på andningen, hur man andas. Den medicinska yogan var mycket bra. Har äntligen hittat en bra balans med det mesta, återhämtning efter arbete är jätteviktigt för mig, hoppar jag över det nån dag då och då så blir jag mycket tröttare, det funkar inte. Att kommit igång med träningen är också väldigt skönt, har nu kommit dit att jag blir piggare efter träningen,inte helt slut som jag tidigare blev. Det gäller att ligga på pluskontot i energi så mycket det går, den går åt fort vissa dagar. Kan bli väldigt trött vissa dar direkt efter jobbet, men efter vilan känns det bättre. Man orkar lite mer nu, inte den här jobbiga tröttheten längre, mest vanlig trötthet. Det är skillnad på trötthet och trötthet i detta med utmattning, den extrema tröttheten är det nog bara vi som förstår vi som blivit drabbade.

Kämpa på alla där ute som drabbats av detta, ta det försiktigt, stressa inte fram ett tillfrisknande, det funkar inte. Låt allt ta sin tid, för tid tar det. Att försöka acceptera att man är sjuk, jättesvårt, jag vet. Men låt det få ta tid, jag var dålig på det. Jag ville bli frisk fortast möjligt. Nu har det gått mer än tre år och inte förrän nu börjar jag känna att det är på gång :). Att få den tiden hemma är viktigt, jag var tvungen att gång på gång försöka prova arbeta. Nu har jag fått vara hemma hela 2016 och inte förrän den här långa perioden, kände jag att jag började bli piggare. Tidigare hann jag knappt bara börja känna mig något piggare så var det dax att börja arbetsträna, helt vansinnigt, ramlade ju tillbaka till ruta ett varje gång. Man måste få chansen att få återhämta sig ordentligt, gärna ett helt år redan från start, det tror jag alla tjänar på än att ramla tillbaks hela tiden. Kroppen behöver den återhämtningen, även hjärnan behöver det. Att få in rutiner är bra, det tar sin tid, men när man väl fått det är det enklare. Man får inte ge sig på den punkten, jag är en rutin människa, mår bra av det. Man måste hela tiden jobba lite med sig själv för att bli frisk tror jag. Fick även lära mig det på rehaben, när jag fick in rutiner på det så blev allt så mycket enklare :). Men det här som sagt nu sista året, när man är som sjukast så orkar man inte tänka på nånting, man är helt enkelt för trött och slut för det.

Koncentrationssvårigheter och minnesproblem det har jag fortfarande, det får jag nog leva med tyvärr, men har ändå kunnat börjat läsa böcker igen :), som jag saknat detta. Har nog köpt på mig ett tjugotal böcker under tiden som sjukskriven, men inte kunnat läsa dom. Det går betydligt saktare att läsa nu mot tidigare, men det funkar :). Det som fortfarande är ett problem är ju om jag har mycket framför mig som ska göras, då kan jag få en väldig ångest och må dåligt, men försöker då att inte tänka så långt fram. Försöker att öva på att vara i nuet, men ibland är det svårt, bara öva precis som med meditation,till slut blir det lättare. Har även svårt att göra saker jag inte alls känner för att göra, fast man måste. Har gjort alldeles för mycket sånt tidigare, varit alldeles för snäll och gjort saker fast man inte egentligen inte orkat eller velat. Det som lättat väldigt mycket är oron över saker, är inte så orolig längre, att det tar tid att bli frisk, eller att börja arbetsträna mm. Det som händer det händer, går inte att göra så mycket åt eller påverka ändå. Rätt skönt att slippa oroa sig över saker man inte kan påverka ändå. Det tar också mycket energi av en.

Nu blev det ett jättelångt inlägg, vet att det är jobbigt att läsa så mycket text, har ju själv haft problem med det :), hoppas det funkar ändå :). Ska skriva om mina nya arbetsuppgifter en annan dag :).

Ha en fin kväll, kram

Ingen bättring

Ingen bättring nånstans just nu, bröt i hop redan i fredags på mindfulnessträningen, allt var jobbigt. När jag kom hem hem i fredags så blev det soffan, totalt slut efter att varit borta sex timmar, låg och halv sov hela kvällen, så trött. Helgen har inte varit ett dugg bättre helt orkeslös, klarade knappt av hundpromenaden, gick väldigt sakta, följde med enbart för att få lite friskluft. Har nån form av inre stress i mig just nu som inte vill försvinna, ont i bröstet, känns som ångest men jag vet inte, har inte haft det tidigare. En viss nedstämdhet finns också just nu. Natten till lördagen hade jag panikångest, gråtattacker, kunde inte sova. Nä just nu känns allt bara skit, finns knappt några ljusglimtar kvar längre. Det blir tufft detta att åter försöka ta sig upp för berget åter igen. Man orkar inte vara glad längre åt nånting nästan. Var ut och gick i skogen nästan en timme igår med hunden, av nån konstig anledning mådde jag något bättre efteråt, vet inte varför, men gillar skogen.

Men idag är det samma visa igen, trött och orkeslös, hjärntrötthet, halsont, nedstämd, har svårt att få bort dom negativa tankarna just nu, ingenting känns kul just nu, men men man får ta dagen som den kommer, köra lite meditation, vila och nån promenad med hunden i snöblasket. Det är svårt att försöka rycka upp sig nu när man var så pigg och alert tidigare, när man trodde man skulle klara av arbetsträningen utan problem, så faller man handlöst åter igen. Tänkte skriva ner några av symtomen jag fortfarande har efter tre år med utmattning. Dom är ganska många fortfarande tyvärr.

Stor trötthet, orkeslös

Trötthet som ej försvinner när man vilar

Problem med sömnen, med medicin funkar det hyfsat, fast man sovit om natten så är man fortfarande jättetrött.

Halsont till och från, hade jag även hela förra vintern

Smärta i leder och muskler

Svaghet i musklerna

Ofta huvudvärk, migrän,hjärntrötthet

Stora koncentrationssvårigheter, minnesproblem, knappt nåt närminne alls

Tål ej stress överhuvudtaget, får yrsel, illamående, skakningar i hela kroppen, panikångest

Viss nedstämdhet hjärtklappning, ångest

Susningar i huvudet i stort sett varje dag

Ljudkänslig

Stelhet i leder

Känslig för kyla, kalla händer och fötter nästan jämt

Ländryggssmärta till och från, även ont i höfter, knän axlar

Diabetes

Ja det finns en del problem fortfarande att jobba med, man gör så gott man kan helt enkelt. Man ska inte dra på sig offerkoftan, jag vet det, men ibland blir det så ändå när man inte mår riktigt bra. Försöker tänka positivt och vara närvarande,men det är svårt vissa dagar när man hamnat i en svacka återigen. Det ska väl förhoppningsvis bli bättre igen.

Ha en fin tisdag i regn och snöblasket, kram

Panikångest

Sådär ja där kom den, panikångesten jag inte haft på flera månader. Så blir det när man är så trött, så trött och inte kan säga nej när folk vill ha min hjälp, så blev det idag tyvärr, man verkar inte lärt sig nånting av denna resa. Har så förbannat svårt att säga nej, framför allt till anhöriga och barnen, men man har alltid varit sån som alltid ställer upp, fast man är sjuk så ställer man upp, tårarna bara väller upp och man mår allmänt skit just nu, får se om man ens orkar ha nåt kalas på söndag. Hur ska man lära sig säga nej till folk, jag vet inte, ibland går det bra och ibland går det inte alls. Nu ville jag ju rädda sonen från att ha magsjuka på jobbet, det är ju inget trevligt, det skulle man ju inte själv vilja så därför fick jag avbryta hundpromenaden och kasta mig i bilen till stan och där i bilen kom panikångesten, fick så förbannat ont i bröstet, fruktansvärd ångest, usch och fy för denna hemska sjukdom, vill inte ha den längre, vill bara bli frisk, men nu ser det  bara svart ut tyvärr. Livet är inte rättvist alla gånger

Ha en bra dag alla därute, själv går jag och lägger mig nu. Kram

Utdrag från dagboken

20141214

Trött, trött, trött helt slut i huvudet. Sover inte om nätterna, vaknar och kan inte somna om. Det här bakslaget börjar likna kattskit. Som vanligt planerar man saker men är för trött för att orka. Helt galet meningslöst detta. Blir stressad av hela situationen. Julen närmar sig med stormsteg och jag har ingen som helt ork.

Söndagen mådde jag så dåligt att jag fick panikångest igen.

Julen 2013

När jag blev sjuk så tänkte jag att ok hemma två månader sen är jag på banan igen. Men så var icke fallet.

Jul och nyår blev som det blev, älskar julen och allt pynt som ska fram. Men detta år så låg jag mest på soffan och orkade just ingenting. Mannen och barnen fick ta fram alla tomtar och julsaker, baka allt julgodis och även klä granen. Orkade inte tänka klart, hjärnan var fortfarande mosig och så fort jag gjorde nånting blev jag helt skakig. Som vanligt var vi
alla här föräldrar och syskon. Kände inte alls för julen detta år 20141206_220725allt var bara jobbigt när man inte klarade av nånting. Men att ställa in julen ville man ju inte heller. Vi käkade god mat som mamma gjort och väntade på Kalle Anka. Sen var det julklappsöppning.

På kvällen sen var jag så slut att jag fick panik
ångest, bara ta en tablett och sova resten av kvällen. Det var en av de tråkigaste jular jag haft när man inte orkar nånting utan bara sitter och tittar på.